grap

Jag har suttit ett par dagar och försökt jämföra den svenska undergroundscenen med den engelska motsvarigheten, i hopp om att försöka förstå varför den svenska lider av en sådan brist på talang. Sverige har oroväckande få nyskapande artister med både talang och skicklighet, som rappar på svenska. De enda, enligt mig, aktuella och hypade grupperna/artisterna idag är Medina, Kartellen och Roffe Ruff.

Sverige har det gamla gardet; PST/Q, Organism, Öris och Gubb. Men vad är det, egentligen? Jag vill inte kritisera dem, men de här grabbarna ger mig ingenting. För mig är dem slut. Vad Sverige behöver är ”up ’n comin’”-artister, likt Kartellen. Vi behöver rappare som kan skaka om hela scenen. Även om Kartellen inte är den mest talangfulla gruppen, så gör dem ändå något som hypar undergroundscenen. Likaså Roffe Ruff, han är politisk, realistisk och duktig på det han gör. Vi behöver fler som honom! Vi har nog med emo-rap i Sverige.

Tittar man på den brittiska scenen så glänser talangen och de karismatiska rapparna som en guldklimp i solen. Giggs, K-Koke, Big H, Suspect Gang, Jaja PDC och Joe Black. Listan kan göras lång, mycket lång. Vad beror detta på? Är det för att England har en mer utpräglad fattigdom och därför har en större gatuscen? Är det för att England har nästan dubbelt så mycket människor än Sverige eller för att engelsmän generellt sett är hårdare än den mesiga svensken?

Marknadsföring och mode är svaret, tror jag. Svenska rappare är urusla på att marknadsföra sina alster, dem slänger upp en mp3 på Whoa och Myspace – sen är det klart. Inga videos, inga nyhetssidor, inga intervjuer och inga uppträdanden. Ingen bombar Youtube med street-videor som artister från andra länder gör. Critical har försökt, men det känns lite halvdant.

Mode. Alla följer strömmen, ingen vågar göra sin egen grej. Det finns tusentals låtar om flickvänner, depressioner och Internetbeefs. Alla gör grejer som redan gjorts så många gånger förr och om det finns något nyskapande där ute – så brister det i marknadsföringen. Anonyma lokalkändisar gör ingenting för den svenska scenen, ingen utanför din förort kommer höra dig.

Vad vi behöver är karistmatiska rappare som kan ta tillbaka rap till dess grund, vi behöver karaktärer. Inga datornördar som rappar om hur dåligt dem mår, vi behöver en Giggs, en Low Key och en Crazy Titch så att den svenska bollen kan börja rulla. Som jag ser det, så är svensk rap på svenska ett kuddrum utan kuddar, där alla är mjuka och ingen vågar slå.

/Grap